Jag knullade en punkare

Till er som mot förmodan inte känner igen rubrikens citat ur en klassisk svensk allsångsvisa riktar jag en något snorkig ursäkt. Dock var det exakt vad som skedde en ångande het natt härom veckan i Arvika. En dröm som förverkligats alltför få gånger men nu kan jag lägga den åt sidan som ett ljuvligt minne. Fråga mig inte hur "dejten" kom till, efter en veckas rotande i min stora hjärna, lilla hjärna och till sist reptilhjärnan har jag inte lyckats rekonstruera dom viktiga första minuterna. Det första intryck jag kan minnas är min hand på hennes höft och den eld som fortplantade sig från min handflata och vidare ut i varje fiber av min kropp - hon var perfekt! Efter att ha dansat oss galna till musik som ingen av oss gillade föreslog jag gentilt att vi kunde svalka oss med en drink i mitt (förhållandevis) fashionabla tält, vilket hon till min förvåning och glädje tackade ja till. En vinglig promenad senare satt hon bekvämt tillbakalutad i en solstol och jag blandade en varsin kall gintonic åt oss. Observera betoningen på gin. Med tillräckligt mycket färskpressad lime och is i så slinker det ner, speciellt när man är så förvärmda som vi var. I efterhand så tvivlar jag på att hon behövde mer, hon hade förmodligen siktet inställt redan. Jag gjorde några sluddrande men seriöst menade försök att konversera eftersom jag alltid är intresserad av vad som rör sig i en ny bekantskaps hjärna och dessutom har jag någon slags förvirrad och förvånad nyfikenhet på vad som fick människan att vilja gå med mig...

Hon var vacker, inte bara genom rusets brillor - det såg jag dagen efter. Lång, långa ben som förstärktes genom knähöga, grova kängor, breda höfter, små välformade bröst, liten plutmun, ett par märkligt klarblå ögon och delvis rakat huvud, delvis svart- och rödfärgat hår. Diverse nitförsedda plagg och accessoarer i läder och nät fulländade bilden.

Som sagt, konversation... Den gick inte så bra, gensvaret uteblev i stort sett så jag började nästan tro att det kanske inte skulle bli något utbyte av kroppsvätskor när hon plötsligt tog min hand, såg in i min depraverade själ med sina två blå och frågade med mjuk röst: ska jag behöva vänta hela natten eller ska vi gå in i ditt tält?
Hon gjorde samtidigt en antydning till att vingla upp från solstolen så jag studsade upp rappt som en gasell (om nu det låter sig göras från en nedsjunken fylleposition i en solstol) och stötte fram: Vi. Går. In. Nu!

Spräckt

Det är inte helt enkelt att begå bloggdebut vid min ålder, förväntningarna är - inbillar jag mig - vansinnigt högt uppskruvade.

Jag har umgåtts med storstilade planer på en riktig hästspark till blogg men det föll eftersom rädslan att vara den som fick hästsparken mitt i skrevet vida översteg lusten att hänga ut företeelser och folk. Framförallt folk. Kanhända läsvärdet sjönk men min frihet blev större, eventuella läsare får hålla tillgodo med mer eller mindre anonymiserade rövarhistorier ur livet till en lagom tjock ung man i sina bästa år.