En förgiftad man

Skruvade på radion och slog mig ned vid köksbordet, ut strömmade en lätt gnällig sångröst med orden "en förgiftad man" och jag kastades tillbaks till en tid som flytt med sådan kraft att jag tror jag fick whiplash. Olle Ljungström! Min tid som fattig student blev plötsligt levande, ett minne som jag nästan förträngt. En tid av tusen missade möjligheter, en tid av tusen tunnor öl, en tid av planlöst och lössläppt leverne.

SJ, SJ... inte gick det som på räls inte. Till att börja med ville SJ inte veta av mitt skumma utländska kreditkort vilket gjorde det nödvändigt att trixa med diverse överföringar innan jag äntligen lyckades köpa en biljett. Brist på Internetuppkoppling och restaurangvagn är väl sådant man får svälja, om än till viss förtret. E-biljett verkade som det smartaste alternativet när det inte var möjligt att få SMS-biljett utan svenskt mobilabonnemang, speciellt när man anade att det kunde bli väldigt dåligt med tid att plocka ut biljetten på stationen. Ack vad jag bedrog mig. Krånglade över en timme kvällen innan för att till slut lyckas skriva ut den, och det först efter att ha sparat om den, öppnat den i pdf-redigerare och fixat till den för att därefter spara om den med nytt filnamn... smidigt SJ! Efter all den här cirkusen tar det emot men jag måste säga att från jag gick på tåget fungerade allt bra :) Visst, ingen uppkoppling (bara på X2000) och bara en snuskig liten kiosk men i övrigt bra. Jag var extremt glad över att jag köpt 1a klass, mer plats, skönare fåtöljer, klimatiserad luft och bättre ljuddämpning. Behagligare medresenärer också. Var tvungen att pressa mig igenom två andraklassvagnar på väg till snuskkiosken och jag tyckte verkligen synd om stackarna som trängdes där, atmosfären var minst sagt tät av diverse kroppsdunster, barnaskrik, hysteriska mammor, flamsande brudar etc. Stannade upp några sekunder mellan vagnarna för att dra in luft inför nästa genomplöjning, tog sats och sprängde mig igenom. Väl tillbaka i min tjockt stoppade solitära fåtölj sjönk jag djupt ned, sträckte på benen, njöt av kaffet och medhavda bullar och tittade på några favoritavsnitt av Chuck. Resten av resan var precis så tyst och händelselös som jag önskade.