Klåparen

Ibland - väldigt sällan - tror man att man lyckas börja skapa något som kan bli fint. Oftast - väldigt ofta - lyckas man göra det som såg ut att bli något fint till bajs. Om ni någonsin provat att dreja förstår ni hur jag menar, man tar den där lerklumpen, mosar fast den på drejskivan och spinner igång. Först vet man inte riktigt vad det ska bli, sen börjar något som har potential att bli vackert ta form - och precis när man ser att leran är mycket nära att ta form av en unikt vacker vas så säger det FLAPPFLAPPFLAPP och man sitter kvar vid en drejskiva som sakta tappar farten, med en oformlig lös hög som är lika stygg för ögat som när man ser den där tjejen som var skolans snyggaste men nu har pressat ur sig 4 ungar med lika många fäder, kedjerökt, unnat sig både det ena och det andra i form av dryck och spisning de senaste 15 åren samt klätt upp hela bastardfamiljen i GeKås billigaste mysbyxor.

Man är en klåpare.

Arbetet har tärt hårt på krafterna den här veckan.

Helgen kommer fr. o. m. 21.00 ägnas åt brännvin, vänner och sång. Ev. kvinnor men det har låg prioritet, det är 2 riktiga drängfyllor som står högst på listan. Det var länge sen så jag ser med förväntan fram mot resultatet, jag behöver en systemrensning.